I vintras blev jag sent omsider klar med läsningen av Vanderland, den sista delen i Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen. Bokserien är monumentaltjock i sig och dryper av referenser och egensinnigt hanterade troper och mytologiska arketyper, och då tillkommer den klassiska rollspelskampanjen (som jag läste för 25-30 år sedan) och det nya rollspelet (som jag dock bara skummat i) som semiexterna resonanslådor.
Jag behöver ett avslut och ett firande. Jag behöver skriva något. Inte något så ambitiöst som en recension, men i alla fall några osorterade fanniska tankar. Med SPOILERS! VARNING!
Ett favoritmönster: Hårdingar dör snöpligt
Bipersoner som presenteras med alltför hårdföra bakgrundshistorier tenderar att råka ut för snöpliga öden, inte minst om de sjäva gottar sig i sin framtoning. Jag tänker på tre olika karaktärer:
I Vredesverk, kapitel 39, Öppen stad, får vi möta kompanichefen Herni Klementia. En hel boksida ägnas åt att hennes brutala bakgrund. Hon har tydligen varit i krig sedan hon avlades, i och med att hennes mor var soldat under en långvarig belägring. När hon legat halvdöd efter ett förlorat slag har hon dödat fyra personer som försökt ge henne nådastöten. Hon repade sig, fick ett metallpannband att hålla ihop hennes kranium, och blev ännu bättre på närstrid, vilket låter henne ”döda blick i blick”. Avståndsvapen är för fegisar.
Bara sex sidor senare dör hon i en svampsporsexplosion vars verkan låter som ett mellanting mellan Peter Jacksons gamla splatterfilmer och Itchy and Scratchy: ”Herni Klementias slaglinje upplöstes momentant i kringflygande kroppsdelar, tänder och kroppsvätskor. Bara några bloddrypande skelett stod kvar, uppburna av senor och förvåning över hur hastigt de berövats sitt kött. Kompanichefens egen stomme befann sig bland dessa sista ståndaktiga och skulle, för den händelse någon funnit intresse i saken, kunnat ha identifierats genom det metallband som ännu omslöt skallbenet.”
Också i Vredesverk får vi träffa exorcist-shamanen Eberspek, vars ”uppsyn var sådan att barn började gråta där han visade sig och även förhärdade sjöbussar vek undan.” Han har förlorat del av sin mandom, högerben, öra och över huvud taget en fjärdedel av sin kropp till besatta vilddjur. När han återberättar att han bränt barnarövande ”babioner” till döds illustrerar han det genom att grilla sin hand över en öppen eld.
Beskrivningen av karaktärens bakgrund och utseende är på mer än sida, och den övergår i princip direkt till skildringen av hans undergång. Vinden snor in honom i hans rituella tygsjok, hans harpun trillar över kajkanten och han trasslar in sig i ett heligt hårnät och dras ner i vattnet av berättelsens jättefisk och dränks, utan att någon ens verkar ha haft det som avsikt. Vittnen ”enas om att att Eberspek förmodligen själv skulle ha funnit slutet värdigt hans leverne.”
Samma mönster ser vi igen i Vanderlands kapitel 51, Staden som söker havet. Vi får visserligen inte veta något om Vortigerns av Ransard personliga bakgrund, men ändå en utförlig beskrivning av hans parodiskt maskulina yttre, inklusive att hans käkar oljats och sotats för att framhäva deras kraftig- och knotighet. Och ännu viktigare, hans kelande med sin magnifika grip, ”behängd med paradpansar i rött och guld, vartill plymer stod som sprutande artärer längs dess rygg.”
Vortigern är på officiellt besök i Tricilve och allt på, med och runt honom är till för att imponera. Det hela skiter sig fantastiskt innan vi ens fått höra något replikskifte mellan honom och den trakoriske kejsaren. Nämnda grip får – av vid tillfället ännu oförklarad anledning – tuppjuck och reducerar den megamanliga potentaten till en tuggleksak: ”[T]ill åskådarnas fasa högg gripen istället blixtrande snabbt mot sin herre, fick näbben runt mannens hals och ruskade honom ursinningt från sida till sida tills benknotorna i nacken knastrade, varpå odjuret upprepade gånger dängde kroppen i marken som vore den ett byte.”
Jag menar, det här är ju syndigt roligt. Författaren blåser upp ballonger och punkterar dem, slungar iväg lerduvor och skjuter ner dem, et cetera.
Litet sidospår: Granström verkar dela den här hatkärleken till märkvärdiga karaktärer med GRR Martin. SPOILER för Game of Thrones säsong 4: Jag tänker på Oberyn Martell som greppar en fackla och säger ”I will be your champion” och vad som händer sedan – SLUT PÅ SPOILERN – men också på den mindre karaktären som kallar sig ”Lord of Bones”. Denne vilding bär ett kranium och en rustning av benknotor för att imponera och skrämma. Det funkar inte alls på Tormund, som reagerar på bensnubbens förolämpningar genom att raskt slå ihjäl honom med hans egen stav utan att någon verkar uppröras av detta.
En favoritgenrelek: Isgrottan och ninjan
Fyra av Vanderlands kapitel är dedikerade åt Praanz da Kaelves och sinavanermunkarnas expedition till Krau-Ki. I bokseriens surrealistiska och förväntansomstörtande sammanhang står den här delberättelsen ut genom att följa ett klassiskt monsterskräckismönster. Vi får följa hjältarna till och in i en isolerad miljö med full med uråldrigt jox. Där blir de angripna av ett monster med övernaturliga förmågor samtidigt som en romans spirar mellan de mest attraktiva karaktärerna och en expeditionsmedlem agerar förrädiskt och mordiskt, driven av dogmatiska tvångstankar. Dogmer som, att döma av händelseförloppet, visar sig vara helt korrekta.
Vi talar om ”heteropatisk koncentration”. I sig en självförklarande idé och enkelt igenkännbar referens. Det tycks handla om samma sak som lagen om ninjutsuns bevarande. Eller, i skräcksammanhang, principen att någon måste vara en final girl för att kunna besegra monstret.
Intressant är att den heteropatiska koncentrationen fungerar metafiktivt också. När Nirorin ger sig av på expeditionen är hon ett ansikte för sinavanermunkarna, men sedan alla andra dödats och hon absorberat deras ninjutsu är hon inte bara en representant, utan en av bokens mest framträdande hjältar.
En favoritscen: Krävande publik
I Shaun of the Dead fick vi se likheten mellan en zombiehord och en massa av kroggäster som försöker tränga sig fram till bardisken. I vanderland är det istället konsternas publik som utgörs av dumstirrande, outtröttligt krävande vandöda. Brior och hans musikerfränder underhåller dem under en mardrömslång spelning, och om de för ett ögonblick tystnar famlar vi taffligt med döda armar efter instrumenten. Underbart!
En favoritreferens: The papers don’t want to know who’s shirt you wear
Det dräller av anspelningar till smalt som populärt i böckerna och jag har ingen aning om hur stor andel jag dechiffrerat. En sådan lek som jag i alla fall kände igen och av någon anledning blev särskilt förjust i var ”ingen vill veta vem som sytt hennes särk” när Månvinds gamla kropp överges. Det är Raymond & Marias ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”.
Åh, herregud. Det är redan fjorton år sedan låten blev en hit.
Sidospår: Efter att jag kom att tänkta på det här slog det mig att Major Tom också har en tröja. Jag har ingen aning om Raymond & Maria tänkte på den. Bowies låt har andra poänger. Ibland bygger konsten inte på konstens utan på livets tröjor.
En favoritdetalj: Om att programmera vandöda
Sent i Vanderland ger Grotebelia, jungfrufödd piga och prinsessa av Cruri, en order till den armé av vandöda som just stridit mot isjättar utanför Fari-Nhata: ”Jag befaller de av mitt folk som bidar utanför staden att samla ved till jättarnas likbål!”
När Grotebelia och andra hjältar senare återvänder till platsen beskrivs den så här:
”Utanför staden låg dalen förhärjad av skogsbrand så att rök blandad med morgondimma kväljde andningen. Ett område av halvmila vidd var helt avsvett i svarta, grå eller eldpyrande nyanser, och marken hettade under fötterna. Men på en holme invid sumpigare mark reste sig ett enormt askberg, krönt av flammor som fortfarande letade sig mot himlen. Av Styrwåld på bålet återstod inget annat än stoft fört i vind. Överallt vandrade sotiga och brända crurer dragande kvistar som de måste ha släpat långt, ty av dalens karga växtlighet återstod inget alls. De vandödas fötter hasade genom aska så att moln stod dem runt benen och gav scenen smak av slagfältets inferno.”
Zombier är som robotar. De har fått en uppgift som kan beskrivas som ett enkelt program:
SAMLA VED
LÄMNA VED PÅ LIKBÅLET
UPPREPA
Det finns inget villkor som kan bryta loopen. Ingen variabel som ökar vid varje vända till bålet tills det når ett målvärde, ingen kontroll av om bålet behöver mer ved, ingen instruktion om att begränsa sökandet till ett visst område eller en viss tidsrymd. Om de fått hållas kan man anta att de vandöda fortsatt samla all växtlighet de kunnat på hela Marjura och senare på de landområden ön fogas till, alternativt att det uppstår ett ekvilibrium mellan naturlig tillväxt och dödgångarnas långa vandring fram och tillbaka till bålet med uppdragna buskar och avbrutna grenar.
Alla som någonsin tar sig för att instruera odöda uppmanas ta lärdom av detta.
För övrigt har jag en illa grundad fanteori: Herni Klementia har hjärnbrock. En flisa saknas sedan hennes skalle spräcktes, och där tenderar den del av hennes hjärna som reglerar självbevarelsedrift och/eller blodtörst att rinna ut och bilda en liten bulle under huden så att hon måste peta tillbaka den med lillfingret.