Vem vinner i ett slagsmål mellan en vit älg och en gräsklipparrobot?
Det här är en typ av fråga som ofta fångar mitt intresse. Tramsigt, fantastieggande, lite brutalt. Jag tycker också om landskapsmålningar, marvelfilmer, harmlös bakgrundsmusik och tv-serier med självdistans, fantastikinslag och nördiga karaktärer. Förr om åren har jag varit förtjust i martial arts-film, science fictionnoveller och first person shooters, och jag har egentligen inte tröttnat helt på något av detta. Och jag kan förstås fängslas av ytterligare ett otal andra saker.
Det finns också hur mycket kultur och underhållning som helst som jag inte förstår mig på eller bryr mig om. Det är helt okej. Berömvärt, rentav. Med den här punktlistan vill jag förklara varför jag tycker det:
1. Kultur handlar till stor del om att kommunicera mänskliga tankar och erfarenheter. Ju mer sällsynta erfarenheter det handlar om desto färre lär känna att detta är relevant för dem. Samtidigt lär den som känner igen sig uppskatta desto mer att någon talar om ämnet.
Följdsats: Ju mer konst som har smala målgrupper, alltså sannolikt inte tilltalar mig, desto större sannolikhet att det finns konst som just jag kan uppskatta extra mycket.
2. Ju mer experimentell konsten är, desto mer sannolikt att den säger något nytt, samtidigt som sannolikheten också ökar för att det inte säger något alls som någon behöver höra.
Följdsats: Ju mer konst som känns som misslyckade experiment, desto mer konst som är ovanligt intressant.
3. Kultur är en extrem syssla, som visserligen är välgörande för många att ägna sig åt på hobbynivå, men samtidigt olämplig för de flesta att försöka göra karrär av. Möjligheten till frihet och personligt uttryck gör att utövarna orkar fortsätta trots tvivel, självkritik och ekonomisk otrygghet.
Följdsats: Kulturarbetare behöver frihet i sitt utövande, annars får vi mindre och sämre kultur.
4. Kulturarbetare behöver mycket kunskap inom sina fält, vilket innebär att deras egen kulturkonsumtion omfattar svårare verk.
Följdsats: Det behöver finnas svår kultur – konst för konstnärer – för att vi ska ha inspirerade kulturarbetare.
Kommentar: Det kan vara svårt att skilja kultur som är svår för att den riktar sig till en publik med specialkunskaper från kultur som ser svår ut för att den är pretentiös dynga. Jämför dock med följdsatsen till punkt 2.
Nej, nu får det räcka med punkter. Sammanfattningen blir att det är bra med ett brett kulturutbud. Värdet av det är mycket större än min önskan att slippa se sånt jag inte är intresserad av. Det är mitt eget jobb att filtrera fram det jag vill ha.
Kultur har ett innehåll. Den är en säkerhetsventil för både utövaren och publiken när det konventionella samhället av någon anledning är kväljande och förtryckande. Kulturen kan göra att individerna kan andas för att den ger oss hopp eller möjlighet till flykt in i fantasin, och den kan göra att vi alla kan upptäcka olägenheter i hur maskineriet tuggar fram.
Kultur kan ge gemenskap och tillhörighet i grupper efter intressen, till exempel trekkies eller fotbollssupportrar. Kulturgemenskapen kan också fokusera på språk och anfädernas geografiska hemvist, eller med andra ord nationalitet. Så här långt är allting väl.
Problem blir det när någon försöker göra kultur som stärker nationell grupptillhörighet till den enda typen av kultur, och dessutom underkänner alla nationella grupptillhörigheter utom en. Anledningen till att det finns de som driver denna bedrövliga undanträngning av det mesta av all tänkbar kultur vill jag beskriva helt kort:
Det majoritetsdemokratiska systemet belönar inte den som blir omtyckt av flest, utan den som blir mest omtyckt av en majoritet. Det finns alltså incitament att få väljare att tycka att de förtjänar bättre på bekostnad av en minoritet. I valen 2006 och 2010 vanns det röster på att de som hade arbete tyckte att de borde ha det bättre på bekostnad av de arbetslösa och sjuka. Valet 2018 jagas det röster genom att få väljare att känna att de förtjänar att ha det bättre på bekostnad av folk med fel kultur.
Jag är mest intresserad av eskapistisk fantastik, men jag har fortfarande min kropp, mina vänner och mina saker i den verkliga världen, och jag kan inte tänka mig att världen mår bra av exkluderande och fiendskap. Det är val om en knapp vecka, så den som delar min åsikt kan rösta och bedriva kulturpolitik därefter. Och jag vill passa på att be den som är klok nog lista ut ett demokratiskt system som belönar politker bättre för att vara snälla.
Här får ni svaret på älg- och gräsklipparfrågan som tack för er tålamodiga läsflit.
Kramar,
/Daniel