Få eller inga seriösa böcker i arkitektur eller arkeologi nämner Citadellet vid Omer Bey, men det har hampat sig så att jag fått en utförlig bild genom att lyssna på lärda vänner, som jag litar blint på. Efter krogbesöken har vi suttit och läppjat rödvid, och de har citerat Gunnar Ekelöfs berömda dikt om citadellet; den som börjar med ”Stenspenar yrvaknar ur helvete”.
Det är en fin dikt, och den beskriver träffande vad den unge poeten måste ha funnit vid sitt besök på platsen. Citadellets spiror pekade trettio meter rakt upp ur den turkiska myllan, utförda i vit och svart marmor med en stil som kan liknas vid en kombination av utsirad gotik och klassisk grekisk arkitektur. Nedslitningen lär ha varit måttlig, men en del klängbuskar hade visst fått fäste vid basen av fem av spirorna.
Byggåret är okänt. Frågar man lokalbefolkningen får man bara svaret att spirorna alltid funnits. Den äldsta kända citadelldikten är från 1427. Den och många andra publicerades för övrigt i översättning i ett uppskattat specialnummer av BLM på sjuttiotalet.
Populärvetenskapliga tidningar brukar hänvisa till en egyptisk papyrus från mellersta riket. Den sägs beskriva Citadellet vid Omer Bey, men etablerade forskare tvivlar på dokumentets äkthet.
Inte förrän 1983 beviljades en internationellt sammansatt grupp arkeologer tillstånd för utgrävningar. Med hjälp av fiberoptik och ekolod kunde man snart konstatera att flera salar stod intakta under marken. För att kunna utforska dem närmare var man tvungen att demontera samtliga spiror.
Det kan hända att läsaren oroar sig för citadellets öde efter demonteringen. Man kan tänka sig att arkeologernas medel drogs in vid denna olämpliga tidpunkt, att spirorna fick ligga sönderplockade, att väder och vind fick de nu blottlagda salarna att rasa in, och att traktens bönder sörjde en stund, och sedan hämtade sten från ruinerna för att bygga gärdsgårdar och liknande. Sanningen, har man sagt mig, är närmast den motsatta.
Varenda sten som lossades och lades åt sidan numrerades och katalogiserades enligt ett briljant system som utformats av en uppsalaarkeolog vars namn jag inte lyckas hitta på just nu. Man kunde stiga ner i citadellet och förundras. Man rensade hela byggnadskomplexet på jord och bråte ner till fyrtio meters djup, som är den ursprungliga marknivån, och förstärkte innerväggarna med stilriktiga betongelement där så behövdes. Slutligen återuppförde man spirorna i minutiöst restaurerat skick.
Numera avgår bussturer två gånger i timmen från den en gång oansenliga orten Omer Bey, till detta märkliga stycke monumental-arkitektur. Det har blivit närmast banalt att åka till Turkiet, köpa en mjukglass och fotografera spirorna och citadellets alla underjordiska vrår. Finkulturen har förlorat allt intresse för detta turistmål.
Alltmedan stenspenarna onekligen fortfarande yrvaknar ur helvete.
Texten publicerades Upsala Nya Tidning den 30 december 2003.
