Spöket som bor i samma hus som jag konfronterade mig en natt. Jag var vaken sent och åt en ostsmörgås. Antagligen anade jag något i förväg, för jag lyssnade efter varje ljud som kom från övervåningen och källaren och de långa korridorerna. Det är en gammal internatsbyggnad som ibland vänder och vrider sig för att komma till rätta med sin gikt.
Jag lade in osten i kylskåpet, och när jag stängde kylskåpsdörren såg jag spöket. Det hade inte givit något ljud ifrån sig när det faktiskt kommit för att träffa mig.
När jag hämtat mig vågade jag tilltala min gäst, eller värd:
”God kväll, osaliga ande. Jag hoppas att jag inte stört dig med min sena måltid. Jag lever, sover och äter här, som du antagligen en gång gjorde. Fast jag känner mig ganska förfärad över att få se en esoterisk varelse kan jag inte glömma min nyfikenhet. Vad var det för band som knöts mellan dig och den här platsen när du levde? Varför tvingas du vandra här om nätterna, i de levandes värld? Var det ett brott som drabbade dig på den här platsen? Var det ett brott du begick, så att du måste stanna här tills du sonat det? Hyste du känslor som var starkare än liv och död? Tala med mig, så kan jag hjälpa dig, om du behöver en levandes hjälp!”
Men spöket bara vrålade och visade mig syner från
helvetet.
På nittonhundranittiotalet bodde jag en tid i ett spökhus i en by i Skåne.
Texten har publicerats på min dåvarande spalt i Norrlands Varjehanda, nr. 4/97, och i Jules Verne-Magasinet nr. 488, april 1998.
