När jag skriver det här är jag fortfarande vimmelkantig av trötthet. En ryggsäck med liggunderlag och sovsäck ligger på golvet. Jag har varit på äventyr och nu är jag full av en blandning av triumfkänsla och tacksamhet mot människor som inte är som jag.
Jag är en beskedlig och bekväm person. Jag sitter i mitt oföränderliga pojkrum och hänger mig åt lätt varierade nördsysslor med ett sådant allvar att det blir en klåda att gå ut i köket och hälsa på mina kollektivkompisars gäster. Jag tillämpar min egen tolkning av alla påbud om att fånga dagen, och under tiden reser mina vänner till Nigeria, Brasilien, Indonesien och Japan, mina gamla arbetskompisar gör dataspel som hamnar på topplistorna, mina gamla förälskelser skaffar barn och löpsedlarna påstår att unga kvinnor har sex med främmande män. Förra året började jag klippa mina näshår och en påse syns under vänster öga när jag är trött.
Jag har ändå varit med om saker. Genom en smula tur och tack vare andra människors generositet och engagemang har jag hamnat på dataspelsmässa i London, 3D-festival i Danmark och fått seminariekort till bokmässan i Göteborg.
Aldrig musikfestival, däremot. Arvika, Hultsfred och Roskilde har varit främmande världar som alla andra varit hemma i. När jag var arton var dessa namn fortfarande okända för mig, men på senare år har jag olidligt ofta hört berättelserna om bajsmän, tältkonflikter och relationsdramer vid världsstjärnornas fötter. Jag har läst serierna av Åsa Grennvall, Mats Jonsson och Martin Kellerman och förstått att intressanta och ohyggliga saker händer mellan öltält och scenkant.
Så hände det. Nära midnatt och vid 31 års ålder blev jag uppringd av en vän som arrangerade en mindre händelse på Arvikafestivalen.
”Vi har haft ett avhopp i truppen”, sa han. ”Kan du komma hit?”
Jag kunde. Ett och ett halvt dygn hade jag för att ringa min arbetsgivare och vädja om ledigt, sätta in en vikarie i jobbet, surfa fram resebiljetter, minnas allt jag av någon anledning läst om festivalpackning, komma på vad jag skulle uppträda med och förstå att jag var på väg.
Jag har sett Kraftwerk inklusive robotar, jag har besökt ett latrin- och gyttjedoftande tältlandskap från helvetet och jag har blivit muddrad efter vapen och sprit. Jag har misslyckats med det töntiga tilltaget att ringa en vän för att låta honom höra Das Model genom min mobil och jag har gått med ärmarna uppkavlade för att visa mitt svarta artistarmband, vagt medveten om att jag inte själv lagt märke till vilka färger andra haft på sina armband.
Om mina försök som scenpoet kunnat ge mig detta – med en
smula hjälp av mina vänner – tänker jag mig gärna
att något annat jag gör kan ge mig ett förhållande,
en jordenruntresa eller ett eget företag. Så känner jag det
nu: Att vara jag är inte ett lättvindigt sätt att njuta av
livet, men det fungerar.
Den här texten var med i Upsala Nya Tidning den 27 juli 2004. Ja, jag hade tagit fel på leveransvecka och ansträngt mig en smula i onödan.
Ta den så bokstavligt du vill.
