Uppsala 22/9 -90
Det här brevet kan tyckas något oväntat, men det finns saker som jag inte kan låta vara osagda.
Tanken på din person fyller mig med den mest kväljande avsmak, och vid de tillfällen jag tycker mig se ditt ansikte i en folkmassa måste jag stanna och bita ihop mina tänder, så käkmusklerna arbetar under huden.
Jag har pratat med de andra. Lina tycker du är skyldig mig en ursäkt, Mats vägrade förnedra sin baryton med ord om dig, och Milla bara grät, och det vet du att hon inte brukar göra.
Hälsningar:
Daniel
Svalöv 29/9 -90
Jag har läst ditt brev mycket noga, men jag kan tyvärr inte ta något du skriver på allvar. Du är som en clown som struttar fram på gyttjiga stigar genom Engelska parken med alldeles för stora skor.
Flapp!
Flapp!
Flapp!
Jag skulle kunna strunta i att svara, men jag tror inte det vore tydligt nog. Vad i helvete vill du mig?
Hans
Uppsala 1/10 -90
Tack för ditt brev. Jag trodde inte jag skulle få fler livstecken
från dig. Du var ju alltid så jävla märkvärdig.
Jag var tvungen att bita mig i armen idag. Fiskpinnarna i stekpannan, så
paneringen faller sönder, och vitt fiskkött, det är Du!
MVH:
Daniel
Svalöv 12/10 1990
Med detta brev sänder jag dig mitt oreserverade förakt. Följande saker hoppas jag du råkar ut för:
Krig
Elände
Umbäranden
Impotens
Elände
Få fötterna
överkörda av volvo 740
före lunch
Knivdåd
Uppsalamaffian
Hälsningar:
Hans
PS. Jag har nytt postnummer. 268 22, inget annat.
Texten publicerades i Norrlands Varjehanda nr 7/96 och i antologin Alla dör 1997.
Andra kuriosa: Mitt fullständiga namn är Hans Daniel Bernhoff. Under 1990 genomfördes den största svenska postummerreformen i mannaminne.
