På busskurväggen sitter en affisch från Hennes & Mauritz. Nån modell har på sig nån sorts kläder. Glaset är krossat och täcker affischen till tre fjärdedelar, och i mitten går en rämna ner som en kil och lämnar pappret bart. Splitter på marken.
Är detta en protest mot ett kroppsideal som de flesta kvinnor skulle må bäst av att inte försöka uppnå? Är det mot de stora klädkedjornas stilbildande makt utan demokratisk insyn? Är det mot reklamens indoktrinerande princip, mot all onödig konsumtion eller mot nåt HM gör som har konsekvenser i tredje världen? Eller är det här bara ett stycke tanklös vandalisering av någon som kokat över för en missad buss?
Jag vill veta mer, men allt jag har är krossat glas. Är glaset i sig en del av problemet? Otaliga förbipasserande har sett reklamen och velat lägga till eller dra ifrån något, men låtit bli på grund av det olagliga och missriktade i ett sånt tilltag. Sprejar man ”INTE MIN STIL” över bilden kommer texten nästa vecka att bli en helt felaktig kommentar till Fahrenheit 9/11. Så man går förbi, och en dag är det nån som uttrycker sig med trubbigt föremål istället.
Jag skulle inte göra det själv och jag uppmanar ingen till vandalisering, men jag spekulerar gärna i vad som skulle hända om någon systematiskt slog sönder glaset till busskurernas reklamplatser, antingen varje gång det byttes ut eller varje gång det satt reklam där som man på nåt sätt kan invända mot. Skulle det inte till slut bli uppenbart att det är poänglöst och dyrt att glasa in modeller och klatschiga säljfraser? Vi skulle mötas av naket papper och en möjlighet att komma åt själva reklamen och kunna spreja eller skriva vårt hjärtas mening, som ”För dyrt!”, ”Sådär ser inte jag ut”, ”Behöver jag 4-hjulsdrift?” eller ”JÄVA KLUK!” [sic].
Å andra sidan kanske man får anse att glaset fyller en praktisk funktion, annan än att det hindrar medborgarna från att rikta sin vrede eller sina invändningar mot rätt materia. En oskyddad pappersaffisch blir bucklig och ämlig i fuktig väderlek. Man skulle behöva limma fast den istället för att bara feta dit den innanför glaset. Kanske vore det bästa att förse alla inglasade reklamplatser med whiteboardpennor? En hel uppsättning i olika färger för att lagligen skriva och teckna eller modifiera modeller kosmetiskt eller klä på dem som klippdockor om de ser frusna ut.
Ingen skulle behöva sopa upp splitter från trottoaren med en känsla av meningslöshet djupt inne i bröstet. Till och med den sämsta, tråkigaste reklamen skulle förvandas från själlös indoktrinering till mötesplats mellan kapital och gräsrötter. Ingen skulle längre behöva jobba med att intervjua förbipasserande om huruvida de känner igen den och den reklamsnutten eller anser sig tillhöra den eller den målgruppen för den senaste kampanjen. Grupper av trendigt klädda marknadsundersökare skulle istället sitta i konferensrum och på kaféer och sammanfatta attityden hos hundratals foton av medborgarmodifierade reklamaffischer och försöka lita ut vad som är fel eller till äventyrs rätt.
Och jag ser det framför mig: Glatt berusade artonåringar i rastaflätor och baggyjeans dansar mellan HM- och macdonaldsplanscher och brainstormar fram fraser och bilder som är djupt personliga och samtidigt säger skalpellskarpa saker om vår tid. Och på kvällarna sitter både dessa ungdomar, affischerarna och reklammakarna på någon klubb där deras luspanka kompisar framför kletzmerelectronica-punk, och de bråkar om vad man ska tycka, och en överförfriskad PR-man brister i gråt för att han kompromissat bort sin kreativa talang, men rastaflickan pussar honom i ögonvrån till tröst och man vet inte säkert om det är kroppskontakten eller parternas självanalyser i det politisk-kreativa sammanhanget som är det väsentliga.
Jag tittar på HM-affischen vid busshållplatsen. Glasbitarna ligger
blinda och vanvettiga på trottoaren.Jag fyller gärna på med
min egen analys och min egen fantasi, men vi kan ha roligare än såhär.
Texten publicerades i Upsala Nya Tidning den 15 juni 2004. Ett äldre resonemang om reklamaffischer finns här.
