Älg- och robotslagsmål och kulturpolitik

Vem vinner i ett slagsmål mellan en vit älg och en gräsklipparrobot?

Det här är en typ av fråga som ofta fångar mitt intresse. Tramsigt, fantastieggande, lite brutalt. Jag tycker också om landskapsmålningar, marvelfilmer, harmlös bakgrundsmusik och tv-serier med självdistans, fantastikinslag och nördiga karaktärer. Förr om åren har jag varit förtjust i martial arts-film, science fictionnoveller och first person shooters, och jag har egentligen inte tröttnat helt på något av detta. Och jag kan förstås fängslas av ytterligare ett otal andra saker.

Det finns också hur mycket kultur och underhållning som helst som jag inte förstår mig på eller bryr mig om. Det är helt okej. Berömvärt, rentav. Med den här punktlistan vill jag förklara varför jag tycker det:

1. Kultur handlar till stor del om att kommunicera mänskliga tankar och erfarenheter. Ju mer sällsynta erfarenheter det handlar om desto färre lär känna att detta är relevant för dem. Samtidigt lär den som känner igen sig uppskatta desto mer att någon talar om ämnet.

Följdsats: Ju mer konst som har smala målgrupper, alltså sannolikt inte tilltalar mig, desto större sannolikhet att det finns konst som just jag kan uppskatta extra mycket.

2. Ju mer experimentell konsten är, desto mer sannolikt att den säger något nytt, samtidigt som sannolikheten också ökar för att det inte säger något alls som någon behöver höra.

Följdsats: Ju mer konst som känns som misslyckade experiment, desto mer konst som är ovanligt intressant.

3. Kultur är en extrem syssla, som visserligen är välgörande för många att ägna sig åt på hobbynivå, men samtidigt olämplig för de flesta att försöka göra karrär av. Möjligheten till frihet och personligt uttryck gör att utövarna orkar fortsätta trots tvivel, självkritik och ekonomisk otrygghet.

Följdsats: Kulturarbetare behöver frihet i sitt utövande, annars får vi mindre och sämre kultur.

4. Kulturarbetare behöver mycket kunskap inom sina fält, vilket innebär att deras egen kulturkonsumtion omfattar svårare verk.

Följdsats: Det behöver finnas svår kultur – konst för konstnärer – för att vi ska ha inspirerade kulturarbetare.

Kommentar: Det kan vara svårt att skilja kultur som är svår för att den riktar sig till en publik med specialkunskaper från kultur som ser svår ut för att den är pretentiös dynga. Jämför dock med följdsatsen till punkt 2.

Nej, nu får det räcka med punkter. Sammanfattningen blir att det är bra med ett brett kulturutbud. Värdet av det är mycket större än min önskan att slippa se sånt jag inte är intresserad av. Det är mitt eget jobb att filtrera fram det jag vill ha.

Kultur har ett innehåll. Den är en säkerhetsventil för både utövaren och publiken när det konventionella samhället av någon anledning är kväljande och förtryckande. Kulturen kan göra att individerna kan andas för att den ger oss hopp eller möjlighet till flykt in i fantasin, och den kan göra att vi alla kan upptäcka olägenheter i hur maskineriet tuggar fram.

Kultur kan ge gemenskap och tillhörighet i grupper efter intressen, till exempel trekkies eller fotbollssupportrar. Kulturgemenskapen kan också fokusera på språk och anfädernas geografiska hemvist, eller med andra ord nationalitet. Så här långt är allting väl.

Problem blir det när någon försöker göra kultur som stärker nationell grupptillhörighet till den enda typen av kultur, och dessutom underkänner alla nationella grupptillhörigheter utom en. Anledningen till att det finns de som driver denna bedrövliga undanträngning av det mesta av all tänkbar kultur vill jag beskriva helt kort:

Det majoritetsdemokratiska systemet belönar inte den som blir omtyckt av flest, utan den som blir mest omtyckt av en majoritet. Det finns alltså incitament att få väljare att tycka att de förtjänar bättre på bekostnad av en minoritet. I valen 2006 och 2010 vanns det röster på att de som hade arbete tyckte att de borde ha det bättre på bekostnad av de arbetslösa och sjuka. Valet 2018 jagas det röster genom att få väljare att känna att de förtjänar att ha det bättre på bekostnad av folk med fel kultur.

Jag är mest intresserad av eskapistisk fantastik, men jag har fortfarande min kropp, mina vänner och mina saker i den verkliga världen, och jag kan inte tänka mig att världen mår bra av exkluderande och fiendskap. Det är val om en knapp vecka, så den som delar min åsikt kan rösta och bedriva kulturpolitik därefter. Och jag vill passa på att be den som är klok nog lista ut ett demokratiskt system som belönar politker bättre för att vara snälla.

Här får ni svaret på älg- och gräsklipparfrågan som tack för er tålamodiga läsflit.

Kramar,
/Daniel

Några bra saker som hänt

Jag har kommit på mig själv med att allt för ofta vara en dysterkvist. Jag har sagt storslaget pessimistiska saker om människans natur, klimatet, demokratins hälsotillstånd och om mig själv. Just nu känner jag mig mätt på och uttråkad av sånt. Här får ni lite bra saker istället:

Hjälpsamma främlingar

När jag tidningsbudat har det hänt att jag tappat saker, som halsdukar, sadelvärmare och handskar. Ingen katastrof, men alltid lite frustrerande. Minst tre gånger den senaste vintern har det dock hänt att jag återfunnit mina ägodelar, upphängda på trappräcken eller element eller prydligt framlagda där de varit omöjliga att missa. Detta har hänt i olika trapphus, dessutom. Det talar för att det finns minst tre hjälpsamma främlingar där ute. Jag gissar på betydligt fler.

Hjälp till främlingar

Det har hänt att jag varit den som hittat borttappade saker. En nyckelknippa i dunklet, som jag lagt fram på ett vitt ark papper så att den synts på replängds avstånd. En namnbricka försedd med en alltför stark magnet för att postas i brevlåda (den fastnade på insidan) som jag levererat till den skola ägaren arbetade på. Och så detta, störst av allt eftersom det ledde till glass:

Jag följde ett infall och plockade upp några pappersark som låg och skräpande på gågatan. Det visade sig vara ett nytecknat anställningskontrakt. En typisk sak som man heller behåller än förlorar, och som inkluderar kontaktuppgifter. Enkel att lägga i ett kuvert och posta med en minimal förklaring. Kanske skrev jag bara min adress som avsändare på utsidan.

Sedan hände detta:

Fungerande system

I höstas upptäckte jag att ett gatubrunnslock satt vådligt löst. Alltså, locket var stadigt fastskruvat, men överdelen av betongröret hade vittrat loss och satt som en ring under locket. Det här kan inte gå an, tyckte jag. Rimligtvis finns det någon som har ansvar och medel. Så jag surfade fram Malmös Fastighets- och gatukontor, där jag kunde peka ut platsen på en karta och dessutom komplettera med ett foto från google streetview där jag photoshoppat in en röd cirkel för att överpedagogiskt peka ut den felande brunnen. Nästnästa vardag fick jag ett mail om att felet åtgärdats, och mycket riktigt var brunnen i toppskick när jag nästa gång passerade. Rosor och girlanger åt Malmös Fastighets- och gatukontor och civilisationen över huvud taget!

Positiv utveckling

Nu blir det lite politiskt. Det här är en lång lista på saker som blivit bättre. Om du inte är intresserad eller har utstått så mycket feelgood du orkar med för idag får du gärna hoppa över den. Fridens kramar! /D

Ett firande av konfluxläsning

I vintras blev jag sent omsider klar med läsningen av Vanderland, den sista delen i Erik Granströms Krönikan om den femte konfluxen. Bokserien är monumentaltjock i sig och dryper av referenser och egensinnigt hanterade troper och mytologiska arketyper, och då tillkommer den klassiska rollspelskampanjen (som jag läste för 25-30 år sedan) och det nya rollspelet (som jag dock bara skummat i) som semiexterna resonanslådor.

Jag behöver ett avslut och ett firande. Jag behöver skriva något. Inte något så ambitiöst som en recension, men i alla fall några osorterade fanniska tankar. Med SPOILERS! VARNING!

Ett favoritmönster: Hårdingar dör snöpligt

Bipersoner som presenteras med alltför hårdföra bakgrundshistorier tenderar att råka ut för snöpliga öden, inte minst om de sjäva gottar sig i sin framtoning. Jag tänker på tre olika karaktärer:

I Vredesverk, kapitel 39, Öppen stad, får vi möta kompanichefen Herni Klementia. En hel boksida ägnas åt att hennes brutala bakgrund. Hon har tydligen varit i krig sedan hon avlades, i och med att hennes mor var soldat under en långvarig belägring. När hon legat halvdöd efter ett förlorat slag har hon dödat fyra personer som försökt ge henne nådastöten. Hon repade sig, fick ett metallpannband att hålla ihop hennes kranium, och blev ännu bättre på närstrid, vilket låter henne ”döda blick i blick”. Avståndsvapen är för fegisar.

Bara sex sidor senare dör hon i en svampsporsexplosion vars verkan låter som ett mellanting mellan Peter Jacksons gamla splatterfilmer och Itchy and Scratchy: ”Herni Klementias slaglinje upplöstes momentant i kringflygande kroppsdelar, tänder och kroppsvätskor. Bara några bloddrypande skelett stod kvar, uppburna av senor och förvåning över hur hastigt de berövats sitt kött. Kompanichefens egen stomme befann sig bland dessa sista ståndaktiga och skulle, för den händelse någon funnit intresse i saken, kunnat ha identifierats genom det metallband som ännu omslöt skallbenet.”

Också i Vredesverk får vi träffa exorcist-shamanen Eberspek, vars ”uppsyn var sådan att barn började gråta där han visade sig och även förhärdade sjöbussar vek undan.” Han har förlorat del av sin mandom, högerben, öra och över huvud taget en fjärdedel av sin kropp till besatta vilddjur. När han återberättar att han bränt barnarövande ”babioner” till döds illustrerar han det genom att grilla sin hand över en öppen eld.

Beskrivningen av karaktärens bakgrund och utseende är på mer än sida, och den övergår i princip direkt till skildringen av hans undergång. Vinden snor in honom i hans rituella tygsjok, hans harpun trillar över kajkanten och han trasslar in sig i ett heligt hårnät och dras ner i vattnet av berättelsens jättefisk och dränks, utan att någon ens verkar ha haft det som avsikt. Vittnen ”enas om att att Eberspek förmodligen själv skulle ha funnit slutet värdigt hans leverne.”

Samma mönster ser vi igen i Vanderlands kapitel 51, Staden som söker havet. Vi får visserligen inte veta något om Vortigerns av Ransard personliga bakgrund, men ändå en utförlig beskrivning av hans parodiskt maskulina yttre, inklusive att hans käkar oljats och sotats för att framhäva deras kraftig- och knotighet. Och ännu viktigare, hans kelande med sin magnifika grip, ”behängd med paradpansar i rött och guld, vartill plymer stod som sprutande artärer längs dess rygg.”

Vortigern är på officiellt besök i Tricilve och allt på, med och runt honom är till för att imponera. Det hela skiter sig fantastiskt innan vi ens fått höra något replikskifte mellan honom och den trakoriske kejsaren. Nämnda grip får – av vid tillfället ännu oförklarad anledning – tuppjuck och reducerar den megamanliga potentaten till en tuggleksak: ”[T]ill åskådarnas fasa högg gripen istället blixtrande snabbt mot sin herre, fick näbben runt mannens hals och ruskade honom ursinningt från sida till sida tills benknotorna i nacken knastrade, varpå odjuret upprepade gånger dängde kroppen i marken som vore den ett byte.”

Jag menar, det här är ju syndigt roligt. Författaren blåser upp ballonger och punkterar dem, slungar iväg lerduvor och skjuter ner dem, et cetera.

Litet sidospår: Granström verkar dela den här hatkärleken till märkvärdiga karaktärer med GRR Martin. SPOILER för Game of Thrones säsong 4: Jag tänker på Oberyn Martell som greppar en fackla och säger ”I will be your champion” och vad som händer sedan – SLUT PÅ SPOILERN – men också på den mindre karaktären som kallar sig ”Lord of Bones”. Denne vilding bär ett kranium och en rustning av benknotor för att imponera och skrämma. Det funkar inte alls på Tormund, som reagerar på bensnubbens förolämpningar genom att raskt slå ihjäl honom med hans egen stav utan att någon verkar uppröras av detta.

En favoritgenrelek: Isgrottan och ninjan

Fyra av Vanderlands kapitel är dedikerade åt Praanz da Kaelves och sinavanermunkarnas expedition till Krau-Ki. I bokseriens surrealistiska och förväntansomstörtande sammanhang står den här delberättelsen ut genom att följa ett klassiskt monsterskräckismönster. Vi får följa hjältarna till och in i en isolerad miljö med full med uråldrigt jox. Där blir de angripna av ett monster med övernaturliga förmågor samtidigt som en romans spirar mellan de mest attraktiva karaktärerna och en expeditionsmedlem agerar förrädiskt och mordiskt, driven av dogmatiska tvångstankar. Dogmer som, att döma av händelseförloppet, visar sig vara helt korrekta.

Vi talar om ”heteropatisk koncentration”. I sig en självförklarande idé och enkelt igenkännbar referens. Det tycks handla om samma sak som lagen om ninjutsuns bevarande. Eller, i skräcksammanhang, principen att någon måste vara en final girl för att kunna besegra monstret.

Intressant är att den heteropatiska koncentrationen fungerar metafiktivt också. När Nirorin ger sig av på expeditionen är hon ett ansikte för sinavanermunkarna, men sedan alla andra dödats och hon absorberat deras ninjutsu är hon inte bara en representant, utan en av bokens mest framträdande hjältar.

En favoritscen: Krävande publik

I Shaun of the Dead fick vi se likheten mellan en zombiehord och en massa av kroggäster som försöker tränga sig fram till bardisken. I vanderland är det istället konsternas publik som utgörs av dumstirrande, outtröttligt krävande vandöda. Brior och hans musikerfränder underhåller dem under en mardrömslång spelning, och om de för ett ögonblick tystnar famlar vi taffligt med döda armar efter instrumenten. Underbart!

En favoritreferens: The papers don’t want to know who’s shirt you wear

Det dräller av anspelningar till smalt som populärt i böckerna och jag har ingen aning om hur stor andel jag dechiffrerat. En sådan lek som jag i alla fall kände igen och av någon anledning blev särskilt förjust i var ”ingen vill veta vem som sytt hennes särk” när Månvinds gamla kropp överges. Det är Raymond & Marias ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”.

Åh, herregud. Det är redan fjorton år sedan låten blev en hit.

Sidospår: Efter att jag kom att tänkta på det här slog det mig att Major Tom också har en tröja. Jag har ingen aning om Raymond & Maria tänkte på den. Bowies låt har andra poänger. Ibland bygger konsten inte på konstens utan på livets tröjor.

En favoritdetalj: Om att programmera vandöda

Sent i Vanderland ger Grotebelia, jungfrufödd piga och prinsessa av Cruri, en order till den armé av vandöda som just stridit mot isjättar utanför Fari-Nhata: ”Jag befaller de av mitt folk som bidar utanför staden att samla ved till jättarnas likbål!”

När Grotebelia och andra hjältar senare återvänder till platsen beskrivs den så här:

”Utanför staden låg dalen förhärjad av skogsbrand så att rök blandad med morgondimma kväljde andningen. Ett område av halvmila vidd var helt avsvett i svarta, grå eller eldpyrande nyanser, och marken hettade under fötterna. Men på en holme invid sumpigare mark reste sig ett enormt askberg, krönt av flammor som fortfarande letade sig mot himlen. Av Styrwåld på bålet återstod inget annat än stoft fört i vind. Överallt vandrade sotiga och brända crurer dragande kvistar som de måste ha släpat långt, ty av dalens karga växtlighet återstod inget alls. De vandödas fötter hasade genom aska så att moln stod dem runt benen och gav scenen smak av slagfältets inferno.”

Zombier är som robotar. De har fått en uppgift som kan beskrivas som ett enkelt program:

SAMLA VED
LÄMNA VED PÅ LIKBÅLET
UPPREPA

Det finns inget villkor som kan bryta loopen. Ingen variabel som ökar vid varje vända till bålet tills det når ett målvärde, ingen kontroll av om bålet behöver mer ved, ingen instruktion om att begränsa sökandet till ett visst område eller en viss tidsrymd. Om de fått hållas kan man anta att de vandöda fortsatt samla all växtlighet de kunnat på hela Marjura och senare på de landområden ön fogas till, alternativt att det uppstår ett ekvilibrium mellan naturlig tillväxt och dödgångarnas långa vandring fram och tillbaka till bålet med uppdragna buskar och avbrutna grenar.

Alla som någonsin tar sig för att instruera odöda uppmanas ta lärdom av detta.

För övrigt har jag en illa grundad fanteori: Herni Klementia har hjärnbrock. En flisa saknas sedan hennes skalle spräcktes, och där tenderar den del av hennes hjärna som reglerar självbevarelsedrift och/eller blodtörst att rinna ut och bilda en liten bulle under huden så att hon måste peta tillbaka den med lillfingret.

Äntligen nöjd med alternativa Drakar och Demoner-regler

Jag tycker att jag efter mer än 30 års grubblande av varierande intensitet plus ett par veckors inspirerat skrivande har åstadkommit den ultimata uppsättningen regelmodifikationer för alla möjliga Drakar och Demoner-utgåvor och besläktade spel.

De problem jag ville åtgärda var:

  • Det finns två parallella resolutionssystem – slag på motståndstabellen med grundegenskaper, samt färdigetsslag – där det dessutom tycks fördelaktigt att INTE använda det senare eftersom färdigheterna ofta är betydligt lägre än grundegenskaperna.
  • Obetydligt samband mellan grundegenskaper och färdigheter när rollpersonen väl kommit i spel. Inget bra sätt att hantera påverkan på färdigheter om grundegenskaperna ökar eller minskar.
  • Otympligt adderande och subtraherande av modifikationer när utmaningar har olika svårighetsgrad.

Min lösning är i korthet:

  • Slå under eller lika med ditt grundegenskapsvärde med 1T20 för att lyckas.
  • Behärskar du rätt färdighet får du slå fler tärningar och välja den bästa.
  • Pendragonslag för motstånd och högre svårighetsgrader.
  • Du slår för att lyckas med uppgraderingar. Ökade grundegenkaper utgör en stor del av rollpersonens uppgradering.

Detaljerna beskrivs i det här dokumentet: Novemberhacket 02

Edit 2: Jag har sent omsider insett att det kritikerrosade Whitehack redan för flera år sedan använde detta resolutionssystem. Titta närmare på det här.

Edit: Uppdaterat till version 0.2, med fördjupning om grundegenskaper och karaktärsskapande, samt förslag om hur magiker kan bli bättre.

Jag publicerar länken på rollspel.nu med förhoppning om synpunkter.

Jag ska tillägga att jag inte behandlar det omtalade problemet med ping-pong-strider eller inkluderar ett smidigare belastningssystem. Den som söker kan hitta lösningar på rollspel.nu som kan användas oberoende av färdighetssystem.

Jag ger mig heller inte på hjälteregler den här gången. Den artikel om det jag fick publicerad i Sinkadus nr 24 passar antagligen inte alls särskilt bra ihop med de här reglerna.

Chaotic Evil Alignment

This is not a post about D&D. Sorry about that.

Tupplur is very slowly waking up from its slumber. For now, I’ll just make a quick note about one of the reasons it has been quiet for so long: A misaligned menu icon on the Classic Tupplur website was for nearly a decade a reason for me to be shy about sharing the address. It would be sinful, however, to completely erase this gem from internet’s and my personal history. Behold the OCD-triggering horror!