Älg- och robotslagsmål och kulturpolitik

Vem vinner i ett slagsmål mellan en vit älg och en gräsklipparrobot?

Det här är en typ av fråga som ofta fångar mitt intresse. Tramsigt, fantastieggande, lite brutalt. Jag tycker också om landskapsmålningar, marvelfilmer, harmlös bakgrundsmusik och tv-serier med självdistans, fantastikinslag och nördiga karaktärer. Förr om åren har jag varit förtjust i martial arts-film, science fictionnoveller och first person shooters, och jag har egentligen inte tröttnat helt på något av detta. Och jag kan förstås fängslas av ytterligare ett otal andra saker.

Det finns också hur mycket kultur och underhållning som helst som jag inte förstår mig på eller bryr mig om. Det är helt okej. Berömvärt, rentav. Med den här punktlistan vill jag förklara varför jag tycker det:

1. Kultur handlar till stor del om att kommunicera mänskliga tankar och erfarenheter. Ju mer sällsynta erfarenheter det handlar om desto färre lär känna att detta är relevant för dem. Samtidigt lär den som känner igen sig uppskatta desto mer att någon talar om ämnet.

Följdsats: Ju mer konst som har smala målgrupper, alltså sannolikt inte tilltalar mig, desto större sannolikhet att det finns konst som just jag kan uppskatta extra mycket.

2. Ju mer experimentell konsten är, desto mer sannolikt att den säger något nytt, samtidigt som sannolikheten också ökar för att det inte säger något alls som någon behöver höra.

Följdsats: Ju mer konst som känns som misslyckade experiment, desto mer konst som är ovanligt intressant.

3. Kultur är en extrem syssla, som visserligen är välgörande för många att ägna sig åt på hobbynivå, men samtidigt olämplig för de flesta att försöka göra karrär av. Möjligheten till frihet och personligt uttryck gör att utövarna orkar fortsätta trots tvivel, självkritik och ekonomisk otrygghet.

Följdsats: Kulturarbetare behöver frihet i sitt utövande, annars får vi mindre och sämre kultur.

4. Kulturarbetare behöver mycket kunskap inom sina fält, vilket innebär att deras egen kulturkonsumtion omfattar svårare verk.

Följdsats: Det behöver finnas svår kultur – konst för konstnärer – för att vi ska ha inspirerade kulturarbetare.

Kommentar: Det kan vara svårt att skilja kultur som är svår för att den riktar sig till en publik med specialkunskaper från kultur som ser svår ut för att den är pretentiös dynga. Jämför dock med följdsatsen till punkt 2.

Nej, nu får det räcka med punkter. Sammanfattningen blir att det är bra med ett brett kulturutbud. Värdet av det är mycket större än min önskan att slippa se sånt jag inte är intresserad av. Det är mitt eget jobb att filtrera fram det jag vill ha.

Kultur har ett innehåll. Den är en säkerhetsventil för både utövaren och publiken när det konventionella samhället av någon anledning är kväljande och förtryckande. Kulturen kan göra att individerna kan andas för att den ger oss hopp eller möjlighet till flykt in i fantasin, och den kan göra att vi alla kan upptäcka olägenheter i hur maskineriet tuggar fram.

Kultur kan ge gemenskap och tillhörighet i grupper efter intressen, till exempel trekkies eller fotbollssupportrar. Kulturgemenskapen kan också fokusera på språk och anfädernas geografiska hemvist, eller med andra ord nationalitet. Så här långt är allting väl.

Problem blir det när någon försöker göra kultur som stärker nationell grupptillhörighet till den enda typen av kultur, och dessutom underkänner alla nationella grupptillhörigheter utom en. Anledningen till att det finns de som driver denna bedrövliga undanträngning av det mesta av all tänkbar kultur vill jag beskriva helt kort:

Det majoritetsdemokratiska systemet belönar inte den som blir omtyckt av flest, utan den som blir mest omtyckt av en majoritet. Det finns alltså incitament att få väljare att tycka att de förtjänar bättre på bekostnad av en minoritet. I valen 2006 och 2010 vanns det röster på att de som hade arbete tyckte att de borde ha det bättre på bekostnad av de arbetslösa och sjuka. Valet 2018 jagas det röster genom att få väljare att känna att de förtjänar att ha det bättre på bekostnad av folk med fel kultur.

Jag är mest intresserad av eskapistisk fantastik, men jag har fortfarande min kropp, mina vänner och mina saker i den verkliga världen, och jag kan inte tänka mig att världen mår bra av exkluderande och fiendskap. Det är val om en knapp vecka, så den som delar min åsikt kan rösta och bedriva kulturpolitik därefter. Och jag vill passa på att be den som är klok nog lista ut ett demokratiskt system som belönar politker bättre för att vara snälla.

Här får ni svaret på älg- och gräsklipparfrågan som tack för er tålamodiga läsflit.

Kramar,
/Daniel

Några bra saker som hänt

Jag har kommit på mig själv med att allt för ofta vara en dysterkvist. Jag har sagt storslaget pessimistiska saker om människans natur, klimatet, demokratins hälsotillstånd och om mig själv. Just nu känner jag mig mätt på och uttråkad av sånt. Här får ni lite bra saker istället:

Hjälpsamma främlingar

När jag tidningsbudat har det hänt att jag tappat saker, som halsdukar, sadelvärmare och handskar. Ingen katastrof, men alltid lite frustrerande. Minst tre gånger den senaste vintern har det dock hänt att jag återfunnit mina ägodelar, upphängda på trappräcken eller element eller prydligt framlagda där de varit omöjliga att missa. Detta har hänt i olika trapphus, dessutom. Det talar för att det finns minst tre hjälpsamma främlingar där ute. Jag gissar på betydligt fler.

Hjälp till främlingar

Det har hänt att jag varit den som hittat borttappade saker. En nyckelknippa i dunklet, som jag lagt fram på ett vitt ark papper så att den synts på replängds avstånd. En namnbricka försedd med en alltför stark magnet för att postas i brevlåda (den fastnade på insidan) som jag levererat till den skola ägaren arbetade på. Och så detta, störst av allt eftersom det ledde till glass:

Jag följde ett infall och plockade upp några pappersark som låg och skräpande på gågatan. Det visade sig vara ett nytecknat anställningskontrakt. En typisk sak som man heller behåller än förlorar, och som inkluderar kontaktuppgifter. Enkel att lägga i ett kuvert och posta med en minimal förklaring. Kanske skrev jag bara min adress som avsändare på utsidan.

Sedan hände detta:

Fungerande system

I höstas upptäckte jag att ett gatubrunnslock satt vådligt löst. Alltså, locket var stadigt fastskruvat, men överdelen av betongröret hade vittrat loss och satt som en ring under locket. Det här kan inte gå an, tyckte jag. Rimligtvis finns det någon som har ansvar och medel. Så jag surfade fram Malmös Fastighets- och gatukontor, där jag kunde peka ut platsen på en karta och dessutom komplettera med ett foto från google streetview där jag photoshoppat in en röd cirkel för att överpedagogiskt peka ut den felande brunnen. Nästnästa vardag fick jag ett mail om att felet åtgärdats, och mycket riktigt var brunnen i toppskick när jag nästa gång passerade. Rosor och girlanger åt Malmös Fastighets- och gatukontor och civilisationen över huvud taget!

Positiv utveckling

Nu blir det lite politiskt. Det här är en lång lista på saker som blivit bättre. Om du inte är intresserad eller har utstått så mycket feelgood du orkar med för idag får du gärna hoppa över den. Fridens kramar! /D